— Och för att visa er hur fullständigt regeringen litar på er, medborgare Chauvelin, svarade Robespierre ytterst älskvärt, skall jag själv befalla att familjen Marnys halsband utan alla förbehåll placeras i edra händer och dessutom en summa om femtiotusen francs för edra omkostnader i England. Som ni ser, tillade han blitt, ge vi er ingen ursäkt för ett upprepat misslyckande.
— Jag behöver ej heller någon sådan, svarade Chauvelin kort, i det han steg upp med en suck av tillfredsställelse över att detta samtal var slut.
Men Robespierre hade även rest sig och tog, i det han sköt stolen åt sidan, ett par steg mot Chauvelin.
Han var mycket längre än ex-ambassadören. Mager och gänglig och med rak hållning, tycktes han i det osäkra ljusskenet underligt trolskt höja sig över den andre. Den matta färgen på hans rock, hans ljusa hår, hans vita krås — allt bidrog till att i detta ögonblick förläna hela hans företeelse någonting besynnerligt och spöklikt.
Chauvelin kände liksom en kall kåre utefter ryggraden, då Robespierre, ehuru fullt artig till sitt sätt, lade sin långa, knotiga hand på hans skuldra.
— Medborgare Chauvelin, sade den obesticklige med en viss högtidlighet och värdighet, vi ha förstått varandra mycket väl i kväll. Ert eget samvete gav er utan tvivel en förkänsla av vad min kallelse till er gällde. Ni säger att ni alltid har hoppats att revolutionsregeringen skulle ge er ännu en möjlighet att sona ert misslyckande från i fjol. Jag för min del har alltid avsett att ni skulle få den möjligheten, ty jag blickade kanske litet djupare in i ert hjärta än mina kolleger. Jag såg där icke blott hänförelse för det franska folkets sak, icke blott avsky för ert lands fiende, jag såg ett rent personligt och dödligt hat mot en viss, bestämd man — den okände, hemlighetsfulle engelsman, som visade sig för klok för er i fjol. Och eftersom jag trodde att hatet skulle visa sig starkare och vidsyntare än den osjälviska patriotismen, för-
