dock på samma gång bävande för att den gode Guden dock, när allt kom omkring, ej helt och hållet upphört att vara till, därför att medborgare Robespierre så förordnat.
De goda innevånarna i Boulogne voro sålunda villiga nog att glömma sin ångest och fruktan och att gladeligen fröjda sig på den nationalfest, som Välfärdsutskottet befallt dem att fira med anledning av »Den Röda Nejlikans» tillfångatagande. De voro till och med villiga att godtaga denna nya religion, som Robespierre uppfunnit, en religion, som endast var ett hån, där en skådespelerska skulle föreställa den högsta gudomligheten.
Mais que voulez-vous? Boulogne hade för länge sedan upphört att tro på Gud; revolutionens fasor, som kulminerat i den ångestfyllda vakan under den gångna natten, hade kvävt varje tanke på gudsdyrkan och bön.
»Den Röda Nejlikan» måtte sannerligen vara en farlig spion, då hans fängslande kunde väcka så stor fröjd i Paris!
Även Boulogne hade lärt av erfarenheten att Välfärdsutskottet inte gärna släppte ett byte, sedan dess gamlika klor en gång slutit sig om det. Proportionen mellan domar och frikännanden var hundra mot ett.
Men eftersom denne ende man fängslats, skulle tjogtals människor i dag få sin frihet.
På kvällen, vid en given tidpunkt — klockan sju, enligt vad utroparen Auguste Moleux hade hört — skulle kanonskott höras, stadsportarna slås upp, hamnen förvandlas till frihamn.
Boulognes innevånare voro färdiga att ropa:
— Leve »Den Röda Nejlikan»!
Vad han än månde vara — en ädel, tapper hjälte eller spion — ett var dock säkert, att han nu var den ursprungliga orsaken till all deras fröjd.
När Auguste Moleux hade ropat ut den stora nyheten över hela staden och spikat upp den nya kungörelsen på alla offentliga byggnader, hade alla spår av ängslan och trötthet hunnit försvinna i staden. Trots
