I veckor hade madame Guillotine varit mycket upptagen med sin fasansfulla verksamhet. Nu stod hon där i mörkret, overksam och orörlig, och tycktes lugnt vänta på denna festdags slut, redo att åter börja sitt arbete följande morgon. Hon höjde sig över de glada skarorna på sin plattform, där så mången oskyldig fot trampat, med korgen bredvid sig, i vilken så många oskyldiga huvud rullat ned.
Men vad bekymrade man sig i kväll om madame Guillotine och de blodiga fasor hon förtalde om?
En flock pierroter med mjöliga ansikten och sönderrivna halskrås hade just stormat upp för dess trappsteg, skrikande, skrattande och jagande varandra runt omkring plattformen, tills en av dem förlorade fotfästet och föll ned i korgen, där hans kläder fläckades med blod.
— Ah, vogue la galère! I natt skola vi roa oss!
Och alla dessa människor, som i veckor stirrat döden och giljotinen i ansiktet, som med grym hjärtlöshet angivit varandra för att rädda sig själva eller som i dagar hållit sig gömda i mörka källare för att undgå att bli fängslade, de skrattade och dansade och skreko nu i ett plötsligt, hysteriskt utbrott av glädje.
Helt nära giljotinen stod den triumfvagn, vari Förnuftets gudinna satt — den stora festens särskilda glanspunkt. Det var bara en enkel torgkärra, av en ovan hand målad med klarröd färg och prydd med stora knippor höstlöv och skarlakansröda bär av rönn och oxel, plockade i stadens parker eller på landsbygden utanför stadsmurarna.
På ett med rött tyg draperat säte satt gudinnan, klädd i vitt och med ett praktfullt halsband om halsen. Det var Désirée Candeille; litet blek, litet skrämd av allt detta oljud, hade hon åtlytt sin uppdragsgivares sista befallning.
Hon hade varit det redskap, varav man begagnat sig för att draga »Den Röda Nejlikan» över till Frankrike, och därför skulle hon nu hedras framför alla andra kvinnor i Frankrike.
