214
Hon satt i vagnen och tänkte litet obestämt på de senaste dagarnas händelser, medan hon betraktade de glada folkskaror, som sorlade omkring henne. Hon tänkte på den ädla, stolta kvinna, som hon hjälpt till att locka från hennes vackra engelska hem till sorg och förödmjukelse i ett fuktigt franskt fängelse; hon tänkte på den tappre engelske gentlemannen med den behagliga rösten och det älskvärda uppträdandet.
Chauvelin hade senast på morgonen helt bryskt sagt henne att de båda nu voro arresterade som engelska spioner och att deras öde ej längre angick henne. Senare hade stadens guvernör kommit och meddelat henne att medborgare Chauvelin önskade att hon skulle deltaga i processionen och nationalfesten såsom Förnuftets gudinna och att folket i Boulogne var redo att välkomna henne som sådan. Detta hade tilltalat Candeilles fåfänga, och på hela dagen, medan hon ordnade den elegans hon ämnade bära vid detta högtidliga tillfälle, hade hon icke tänkt på England och lady Blakeney.
Men nu, då hon anlänt till Place de la Sénéchaussée och stigit upp i sin vagn, där hon befann sig i nivå med giljotinens plattform, flög hennes minne tillbaka till England, till den slösande gästfriheten på Blakeney Manor, Marguerites milda röst, sir Percys behagfulla sätt, och hon ryste till, när aftonljusets grymma sken kom giljotinens klinga att glimma fram i mörkret.
Men hennes reflexioner avbrötos plötsligt av höga, utdragna glädjerop. En hel skara pierroter hade svärmat in på torget från alla håll med facklor och långa stavar, på vilka hängde mångfärgade lyktor.
Processionen var redo att sätta sig i gång. En stentorsröst ropade så att det genljöd från alla håll:
— En avant, la grosse caisse!
I spetsen gick bastrumslagaren, en stor, grov karl, klädd i en grann röd och blå dräkt och med huvudet dolt i en ofantlig, ohygglig mask i form av ett lejonhuvud, målat i brunt och gult, med rött i de vidöppna käftarna och i ögonvrårna, för att de skulle verka
