216
skrällande mässingstrumpeterna, vilka med dånande kraft blåste den nyligen komponerade Marseljäsen.
Himlen hade täckts av tunga moln. Snart började några regndroppar falla så att facklorna fräste och sprakade och slungade talg och tjära omkring sig och de tarlatanklädda kolumbinernas lätta dräkter blevo våta. Men det brydde sig ingen om. Glädjen höll blodet varmt och huden torr.
Mjölet sköljdes bort från pierroternas ansikten, det blå papperet på trumslagarens dräkt hängde i våta klumpar mot hans granna skarlakansröda kappa. Trumpetarnas fjädrar blevo stripiga och raka.
Men i den Guds namn, som upphört att finnas till, vem i eller utanför denna värld fäste sig vid om det regnade eller åskade eller stormade? Detta var en nationalfest, ty en engelsk spion hade infångats, och alla Boulognes innevånare voro trygga för giljotinen i natt.
Festtåget gick runt omkring staden, lyktorna fladdrade i vinden, och de högt burna, flackande facklorna belyste skrattande ansikten, röda av glädje och berusning, unga ansikten, som endast njöto ögonblickets nöje, allvarliga ansikten, som avhöllo sig från att mulna vid tanken på morgondagen. Det nyckfulla ljuset spelade över groteska djur- och reptilmasker, över en högeligen jordisk gudinnas diamanthalsband, över Guds härliga gåvor från park och landsbygd, över undertryckt ångest och återhållen grymhet.
Folkmassan hade vänt giljotinen ryggen. Trumpeterna övergingo från Marseljäsens medryckande toner till den råa slagdängan »Ça ira!»
Alla hojtade och skreko. Flickor med fladdrande hår drogo med sig stora kvastar, och på dessa redo de nu grensle, bröto sig ut ur leden och dansade en vild och anstötlig saraband, en verklig häxdans i det trolska skenet från de sprakande facklorna, till ett ackompanjemang av hesa skratt och grova skämt.
På detta sätt skred tåget fram — en syn, som väl kunde fröjda dem, som önskat förkväva all tanke på
