odödlighet, på Gud och på evigheten i människohjärtan, åt vilka de ingenting hade att giva i gengäld. I går dödshot, elände, svält och smuts — hela vidrigheten hos en allt förstörande anarki, som ingenting annat hade att giva än en nationalfest, en teatergudinna, en stunds sinnesberusning, ett maskeradupptåg med en utklädd parodi på religionen, en dans på askan av det förgångna!
Och därborta på fästningsvallarna, där den väldiga stadsmuren inneslöt det dystra Gayole-fängelset och det gamla slottet, sutto mörka grupper sammanpackade i täta massor, som tycktes skälva av skräck i mörkret. Såsom ett jagat villebråd söker skydd, så tryckte mörka gestalter i vrårna av de fuktiga murarna, när de larmande festdeltagarna närmade sig. Och när facklor och lyktor lyste fram ur aftonmörkret, grepo händer om varandra, och hjärtan slogo i ångestfull spänning, medan de små formlösa gestalterna försökte verka ännu mindre, plattare, mindre synliga än förut.
Och när den larmande skaran dragit förbi och lämnat efter sig ett spår av söndersliten trasgrannlåt, av glittrande similismycken och röda bär, när dånet från den stora trumman och det skrällande ljudet från mässingstrumpeterna börjat dö bort, då tittade ångestbleka ansikten fram ur mörkret, och nervösa händer grepo med darrande fingrar de små knyten med fattiga ägodelar, som man i hast packat ihop för att fly.
Klockan sju, sades det — skulle kanonen dåna från det gamla klocktornet. Vakten skulle slå upp fängelseportarna, och de som hade något eller någon att dölja, de som hade mycket att frukta, skulle fritt få begiva sig varthelst de önskade.
Och mödrar, systrar och fästmör stodo nu, darrande av iver, väntande utanför portarna, ty i kväll skulle de, som de höllo kära, återfå sin frihet — allt med anledning av tillfångatagandet av den engelske spionen »Den Röda Nejlikan».
