som en ordnad och nogräknad regering aldrig skulle ha tilldelat honom.
Historien har icke någon föraktligare personlighet att uppvisa än Collot d’Herbois. Han var en av de avskyvärdaste produkterna av den så högt drömda och så lågt förverkligade revolutionen, vars storslagna idéer om en allmän jämlikhet människor emellan endast åstadkommo att en massa råa, halvt djuriska varelser framträdde ur dunklet och intogo framstående platser — varelser, som älskade sin egen låghet och som under vanliga förhållanden skulle ha nöjt sig med sin obemärkthet och sin ringaktade ställning.
Chauvelin fann sig tåligt i Collots inblandning. Det var ej utan, att han var en smula rädd för honom. Han visste alltför väl, att om »Den Röda Nejlikan» lyckades glida honom ur händerna, då hade han ingen förskoning att vänta av sina kamrater.
Den plan han uppgjort för att krossa icke blott »Den Röda Nejlikans» hjältemodige anförare utan även hela detta förbund — nämligen genom att draga vanära och smälek över dem — var i sin raffinerade grymhet utomordentligt slugt uttänkt. Chauvelin, som hunnit få en viss inblick i sir Percy Blakeneys egendomligt sammansatta karaktär, tvivlade icke ett ögonblick på att han skulle komma att skriva det förnedrande brevet och rädda sin hustru genom att uppoffra sin heder samt sedan söka frid och glömska genom att begå självmord.
När så mycken vanära och så mycken smuts kastats över deras anförares namn, då skulle säkert »Den Röda Nejlikans» förbund sedan fullständigt upphöra att finnas till. Detta hade hela tiden varit Chauvelins plan. I detta syfte hade han stämplat och tänkt och planerat från det ögonblick, då Robespierre givit honom en möjlighet att sona sitt misslyckande föregående år. Han hade byggt upp sin plan bit för bit, alltifrån det han sammanfört sitt redskap, Candeille, med Marguerite på folkfesten i Richmond fram till lady Blakeneys fängslande i Boulogne. Det enda, som nu
