— Men i alla avgrundsandars namn, medborgare, varnade Collot, tag väl vara på det där brevet, då ni har fått det i era händer!
— Jag tänker göra vad som bättre är, sade Chauvelin, jag ämnar överlämna det åt er, medborgare Collot, och ni skall ofördröjligen rida med det till Paris.
— Ja, ja, i denna kväll! utropade Collot med triumf, i det han med dundrande kraft slog sin smutsiga näve i bordet. Jag skall låta sadla en häst, som står färdig alldeles invid fästningsporten här, och giva order om en eskort av ridande soldater — — och vi skola rida som helvetets furier och inte stanna för att andas ut, förrän det brevet har hamnat i medborgare Robespierres händer.
— Väl beslutat, medborgare! sade Chauvelin gillande. Vill ni ha godheten att ge de nödiga orderna om att hästarna skola vara sadlade och karlarna i ordning, med stövlar och sporrar, och vänta vid Gayoles fästningsport klockan sju i kväll?
— Jag önskar att brevet vore skrivet och i säkerhet i våra händer vid det här laget.
— Var inte orolig. Engelsmannen kommer att ha det redo i kväll. Flodtiden inträffar klockan halv åtta, och han kommer att vara ivrig att få sin maka ombord på sin yacht, innan ebben inträder, även om han …
Han tystnade och njöt av de tankar, som plötsligt fallit honom in, och ett uttryck av brinnande hat och grym tillfredsställelse förjagade ett ögonblick hans utstuderade lugn.
— Vad menar ni, medborgare? frågade Collot oroligt. Även om han … vad?
— Å, ingenting, ingenting! Jag försökte bara gissa mig till vad engelsmannen kommer att göra, sedan han har skrivit brevet, sade Chauvelin tankfullt.
— Morbleu! Han kommer att återvända till sitt förbannade land … glad att ha räddat sitt skinn … antar jag, tillade Collot med plötslig oro. Ni hyser väl inga farhågor för att han i sista ögonblicket skall vägra att skriva brevet?
