att ni har er frihet att komma och gå som ni behagar.
— Gud signe er, sir, hade sir Percy svarat helt muntert, jag tror er faktiskt på ert ord!
— Det är bara lady Blakeney vi ha anledning att bevaka till i morgon, tillade Chauvelin lugnt men menande. Inte sant, sir Percy?
Men så snart hans makas namn nämndes, tycktes sir Percy bli ohjälpligt sömnig. Nu gäspade han, sin vana trogen, och frågade hur dags man brukade äta frukost i Frankrike.
Sedan dess hade Chauvelin icke sett honom.
Flera gånger hade Chauvelin efterfrågat, hur den engelske fången tycktes befinna sig, om han sovit och om han åt med aptit.
Ordonnansen hade för varje gång svarat, att engelsmannen föreföll att befinna sig väl, men att han dock ej åt mycket. Däremot hade han beställt och rikligen betalat det ena kvarteret brännvin efter det andra och den ena buteljen vin efter den andra.
— Hm, de där engelsmännen äro bra underliga! tänkte Chauvelin. Den där så kallade hjälten är bara en vindrinkare. Han försöker att stärka sig till den förestående svåra stunden genom att dränka sina känslor och tankar i sprit.
Men hans önskan att kasta en blick på denna egendomligt sammansatta varelse — hjälte, äventyrare eller helt enkelt vildhjärna med tur — var oemotståndlig.
Fram på eftermiddagen gick Chauvelin själv upp till det rum, som blivit upplåtet åt sir Percy Blakeney, som vanligt åtföljd av en skyddsvakt om två man ur sin livvakt.
Han knackade på dörren men fick intet svar. Efter några sekunder tillsade han då sina soldater att vänta i korridoren, varpå han sakta vred om låset och steg in.
Där inne var luften fylld av brännvinsångor. På bordet stodo flera tomma vinbuteljer och ett glas, halvfyllt med konjak, vilket allt vittnade om sanningen av vad ordonnansen sagt.
