Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/240

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

236

Abbé Foucquet förstod ej riktigt allt detta, som helt hastigt och knapphändigt förklarats för honom. För helt kort tid sedan hade han väntat sig att få se de oskyldiga barnen bestiga de förfärliga trappsteg, som ledde till giljotinen, och själv hade han sett döden i vitögat. Därför hade allt detta tal om frihet och amnesti inte riktigt trängt in i hans hjärna Men han var lugn och nöjd i tanken, att alltsammans blivit av den gode Guden beslutat, och mycket lycklig åt löftet att än en gång få ringa den älskade Angelus i sin egen gamla kyrka.

När han knuffats in i rummet och plötsligt befann sig bredvid Marguerite samt omgiven av fyra, fem soldater, drog han helt stilla fram sitt gamla radband ur sin ficka och började att sakta mumla »Pater Noster» och »Ave».

Bredvid honom satt Marguerite stel och orörlig som en staty och med sin kappa kastad över sig så att dess kapuschong dolde hennes ansikte.

Hon skulle icke varit i stånd att säga hur denna fasansfulla dag förgått och hur hon kunnat överleva den förfärliga, nervslitande spänningen och all sin ångestfulla undran över vad som skulle komma att hända. Men vad hon funnit allra outhärdligast var den pinande tanken att i denna samma dystra byggnad fanns hennes make … någonstädes … hur långt borta eller hur nära kunde hon icke säga … men hon visste att hon var skild från honom och kanske icke skulle återse honom ens i dödens stund.

Att Percy aldrig, om han skrev det vanärande brevet, skulle överleva det, det visste hon. Men hon fruktade dock, att det trots allt var möjligt, att han kom att skriva det för att rädda henne. Chauvelins triumferande uppsyn väckte nämligen de förfärligaste farhågor inom henne.

Då hon slutligen helt kort och gott blev befalld att gå ut i det yttre rummet, insåg hon genast, att allt hopp var ute. Soldaterna, som stodo längs med väggarna, hennes fienders sätt och utseende och framför