242
Plötsligt gripna av vidskeplig förfäran, rusade pierroter och pierretter, trumslagare och trumpetare därifrån åt alla håll.
Inne i rummet härskade den vildaste förvirring.
Soldaterna hörde i mörkret ropet:
— Fönstret! Fönstret!
Vem det var, som uppgav detta rop, kunde ingen sedan påminna sig, men visst och säkert är, att de flesta av dem, som befunno sig inne i rummet, med ett enda språng rusade till det öppna fönstret, drivna dels av den naturliga instinkten att förfölja en fiende, som man tror håller på att undkomma, dels av samma vidskepliga förskräckelse, som kommit folkhopen att fly.
De klättrade över fönsterbrädan och hoppade ned på fästningsvallen därnedanför, och därpå rusade de framåt i tygellös, förföljande flykt.
Men i samma ögonblick som stakarna skrällande föllo i golvet, hade Chauvelin uppgivit ett enda skärande, vilt rop:
— Brevet!! — Collot!! — Hitåt! — I hans hand! — Brevet! —
Då hördes i mörkret en tung duns och bullret av en häftig strid på golvet och därpå ett gällt segerrop från Collot d’Herbois:
— Jag har brevet! Till Paris!
— Segrat! ropade Chauvelin flämtande i jublande ton. Segrat!! Angelus, vän Hébert! Tag svartrocken med er och låt honom ringa Angelus!
Endast instinkten var det, som hjälpte Collot d’Herbois att finna dörren. Han riktigt ryckte upp den, och en svag ljusstråle trängde därvid från korridoren in i rummet.
I dörröppningen stannade han ett ögonblick. Hans klumpiga, kutiga figur avtecknade sig då tydligt mot den ljusare bakgrunden. Med högt upplyftad hand viftade han vilt med det dyrbara papperet, som innehöll beviset på outplånlig vanära för Frankrikes fiende, och därvid upplystes hans ansikte av ett uttryck av jub-
