ren. Den var ännu öppen, och helt nära bredvid den hängde på väggen en oljelampa som upplyste korridoren.
Chauvelin tog ned denna lampa och gick tillbaka in i rummet med den. Just i samma ögonblick träffades hans öra av det första ljudet av den lilla kyrkklockans Angelus-ringning.
Med lampan högt lyftad över sitt huvud steg han in i rummet, och dess matta strålar föllo på — sir Percy Blakeneys ståtliga, lysande gestalt.
Sir Percy smålog artigt och bockade sig lätt för Chauvelin. I sin hand höll han den värja, vars klinga blivit smidd i Toledo för Lorenzo Cencis räkning och vars make fanns — ja, Chauvelin själv visste ej var.
— Detta är ju den dag och timme, monsieur, sade sir Percy med hovmannamässig artighet, då ni och jag skola korsa våra värjor, inte sant? Och detta är ju de södra fästningsvallarna, om jag inte misstar mig. Vill ni kanske gå före, sir, så skall jag följa efter.
Vid åsynen av denne man, av hans oförsvagade mod och käckhet kände Chauvelin liksom ett isande grepp om sitt hjärta. Hans kinder blevo dödsbleka, hans tunna läppar slöto sig häftigt, och handen, som höll lampan högt i luften, darrade märkbart.
Alltjämt leende stod sir Percy där framför honom och pekade med en behagfull rörelse ut mot vallarna.
Från S:t Josephs kyrka klingade nu sakta genom aftonluften de milda, melankoliska tonerna av Angelus, högtidligt återgivande det andra »Ave Maria».
Med en våldsam kraftansträngning tvingade Chauvelin sig till självbehärskning och försökte att skaka av sig den sällsamma känsla av en hemsk förtrollning, som bemäktigat sig honom vid åsynen av denne märkvärdige man.
Helt lugnt gick han nu fram till bordet och ställde lampan därpå. Liksom ett blixtlikt ljus hade besinning och minne med ens återvaknat inom honom — de nyss förflutna minuternas händelser — brevet — och
