246
Collot, som redan var på väg till Paris därmed — allt stod nu åter klart för honom.
Bah! Han hade intet att frukta nu — utom måhända döden, tillfogad av denne galning, som i sin förödmjukelse och sin förtvivlan kanske förvandlats till mördare.
— Upphör då med dessa tokerier, sir Percy! sade han barskt. Ni kan väl förstå, att jag aldrig har haft för avsikt att strida med er med dessa förgiftade värjor, och —
— Jag har förstått det, monsieur Chauvelin. Men förstår ni inte, att jag har för avsikt att döda er nu — såsom ni står där — döda er som en hund!
Han kastade ifrån sig sin värja med ett av dessa obehärskade utbrott av våldsam häftighet, som nästan hade något av urmänniskans vildhet i sig — dessa utbrott, som för en sekund röjde hans innersta, verkliga jag. Han gick emot Chauvelin och stod ett ögonblick hög och stor framför honom liksom en hämnande jätte och njöt av att blicka ned på den lilla ynkliga figuren, som han med ett slag av sina starka händer skulle kunna krossa.
Men Chauvelin var i denna stund höjd över all känsla av fruktan.
— Om ni också dödade mig nu, sir Percy, sade han lugnt och såg den man, som han så djupt hatade, rätt in i ögonen, så kan ni dock ej förstöra det brev, som min ämbetsbroder i denna stund är på väg med till Paris.
Såsom han förutsett, tycktes dessa ord i en blink förändra sir Percys sinnesstämning. I ett ögonblick försvann det våldsamt häftiga uttrycket i det vackra, aristokratiska ansiktet, och de hårda linjerna kring mun och haka utjämnades, den glödande hämndlusten slocknade i de vanligen så sömniga blå ögonen, och sekunden därefter väckte ett långt, högljutt, muntert skratt den gamla fästningens slumrande eko.
— Nej, monsieur Chaubertin! utbrast sir Percy muntert. Nej, men detta är ta mig tusan förundrans-
