Så såg han henne, då han åter inträdde i rummet; och ett ögonblick stannade han i dörren, ty den sällhet, han erfor av att se henne där, kändes nästan större än han tyckte sig kunna bära.
Förgäten var nu all den själsångest, han genomgått, alla de faror och förödmjukelser, som ännu hotade honom. Han mindes blott, att hon älskade honom, och att han dyrkade henne.
I nästa sekund låg hon sluten i hans armar.
Runtomkring dem rådde en tystnad, som endast avbröts av regnets sakta plaskande i träden på vallarna och av det svaga återljudet av de förlustande folkskarornas musik, sorl och skratt i fjärran.
Då ljöd plötsligt en havsmås’ skri tre gånger alldeles utanför fönstret.
Blakeney och Marguerite vaknade hastigt upp ur sin korta sällhetsdröm, och åter lämnade den lidelsefulle älskaren rum för den handlingskraftige mannen.
— Det är Tony, tror jag, sade han hastigt, i det han med ömma händer drog kapuschongen om hennes huvud tillrätta.
— Lord Tony? frågade hon.
— Ja, tillsammans med Hastings och några andra. Jag har sagt till dem att hålla sig redo i vår närhet, så snart det blev lugnt och stilla här.
— Du var då så viss om framgång, Percy? sporde hon förundrad.
— Ja, så viss, svarade han enkelt.
Därpå drog han henne med sig till fönstret och lyfte upp henne på fönsterplattan. Det var ej högt från marken, och två par beredvilliga armar voro genast färdiga därutanför att hjälpa henne ned.
Därefter hoppade han ned efter henne, varpå det lilla sällskapet helt lugnt begav sig bort mot fästningsporten. Fästningsvallarna verkade nu underligt tysta och övergivna; festdeltagarna voro långt borta, och endast en och annan fotgängare skyndade hastigt förbi här och var, bärande på knyten, tydligen på väg att be-
