22
De mekaniska leksakerna lockade också många. Man släppte ned en penny genom en smal springa i en låda, och en docka började dansa och spela fiol; och så var det den underbara kvarnen, där för ännu en ringa penning en rad små figurer, gamla och rynkiga och klädda i de uslaste trasor, trötta marscherade i procession uppför en trappa och in i kvarnen, endast för att i nästa ögonblick komma utdansande genom en annan dörr i denna underbara byggnad, unga och glada och välklädda, och slutligen försvinna.
Men det märkvärdigaste av alltihop och det som lockade mest folk och inhöstade de flesta slantarna var en miniatyrföreställning av vad som just nu försiggick i Frankrike.
Och man kunde inte annat än tro att det var sant, så skickligt var det gjort. Där syntes en bakgrund av hus och en mycket röd himmel. — Alldeles för röd! sade somliga men blevo genast tillrättavisade av de kloka, som förklarade att himmelen föreställde en solnedgång, vilket vem som helst kunde se. Så fanns det några små figurer, inte större än en hand men med små ansikten och armar och ben av trä — små välgjorda dockor — och klädda i kjolar eller byxor — mest trasor — och små jackor och träskor. De stodo i klungor, alla med uppåtsträckta armar.
Och mitt på denna lilla scen, på en upphöjd plattform, stodo ett par trästolpar nära varandra med en lång, platt bräda i rät vinkel vid foten av stolparna, och alltsammans var målat i klarrött. Längst borta på brädan fanns en liten korg och mellan de båda stolparna, högst uppe, en miniatyrklinga, som löpte upp och ned i en fåra och drogs av ett litet hissblock. Folk, som förstod sig på saken, sade att det var en modell av en giljotin.
Och tänk om man släppte ned en penny i en öppning alldeles nedanför träscenen, började de små figurerna röra armarna upp och ned, och en annan liten docka steg upp på den upphöjda plattformen och lade sig ned på den röda brädan vid foten av trästolparna.
