Så sträckte en gestalt, klädd i skarlakansrött, ut armen, tydligen för att sätta hissanordningen i gång, och den lilla klingan föll ned på den stackars lilla dockans hals, och huvudet rullade ned i korgen.
Så hördes ett rullande av hjul, ett surr inifrån mekanismen, och alla de små figurerna stodo åter alldeles stilla med utsträckta armar, medan den halshuggna dockan rullade ned från brädan och försvann, utan tvivel för att göras i ordning att genomgå samma fasansfulla pantomim på nytt.
Det var mycket spännande och mycket hemskt: en viss stämning av dämpad skräck härskade i tältet, där detta mekaniska underverk visades.
Detta tält stod inom en avskild del av inhägnaden långt ifrån inträdesportarna, musikestraden och karusellerna. På dess väggar stod i stora röda bokstäver mot svart bakgrund:
»Offra en skärv åt nödens barn i Paris!»
En dam i grå- och svartrandig klänning visade sig då och då i tältet och försvann därefter genom en dörr i bakgrunden. Så kom hon åter ut med en broderad ridikyl i handen och gick omkring bland åskådarna, sträckte fram sin väska och upprepade entonigt vädjande: — Offra en skärv åt nödens barn i Paris!
Hon hade vackra, mörka ögon, tämligen smala och litet sneda, vilket gav hennes ansikte ett icke enbart behagligt uttryck. Men de voro vackra, och när hon gick omkring och bad om allmosor, stucko de flesta av männen handen i byxfickan och släppte ett mynt i hennes broderade ridikyl.
Hon talade engelska med ett egendomligt uttal, och därav drog man den slutsatsen att hon var fransyska och bad för sina fattiga medsystrar. Med bestämda mellanrum under dagen rullades den mekaniska leksaken in i ett hörn, och den gråklädda damen besteg plattformen och sjöng egendomliga små sånger, vilkas ord ingen kunde förstå.
»Il était une bergère, et ron et ron petit pataplon …»
