26
— Folk pratar så mycket strunt, genmälde Polly med en ryckning på sina vackra axlar. Förresten, varför reser ni i så fall inte över till Frankrike och förenar er med »Den Röda Nejlikan»? Jag är säker på att ingen fransman vill se er i ansiktet två gånger.
En kör av skratt hälsade denna elakhet, ty en hel rad vänner hade under tiden slutit sig till de båda ungdomarna och bildade nu en munter skara nära musikestraden. Somliga sutto, andra stodo, men alla hade de föresatt sig att se allt vad som fanns att se på Richmond-marknaden. Där var Johnny Cullen, bodbetjänt hos grönsakshandlanden i Twickenham, och Ursula Quekett, bagarens dotter, och flera andra ungdomar från trakten samt även en del äldre personer.
Och alla uppskattade de ett skämt och tyckte att Polly svarat väldigt kvickt. Men så ägde Polly alldeles ensam tvåhundra pund, som hon ärvt av sin mormor, och i kraft av denna oerhörda förmögenhet hade hon förvärvat ett anseende för skönhet och kvickhet, som inte så lätt skulle tillerkänts en fattig flicka.
Men Polly var också mycket godhjärtad. Hon älskade att driva med master Jezzard, som outtröttligt hängde henne i kjolarna, och den lätta erövringen hade kommit henne att förakta honom en smula; men vid åsynen av hans förbryllade och sårade ansiktsuttryck tog hennes bättre natur snart överhand. Hon insåg att hon varit oförlåtligt skarp, och för att försona sade hon med en anstrykning av koketteri, som hastigt lade balsam på den hederlige bonddrängens sårade fåfänga:
— Bevare mig väl, master Jezzard, ni lägger då underliga ord i ens mun! Men ni måste väl ändå erkänna att det är konstigt med den där »Röda Nejlikan»? vädjade hon till sällskapet i största allmänhet, alldeles som om master Jezzard förnekat detta. Varför vill han inte visa sig för någon? Och de som känna honom förråda ingenting. Nu har jag till och med hört av lady Blakeneys egen kammarjungfru Lucy att den unga damen, som bor hos lady Blakeney, faktiskt
