har talat med mannen. Hon kom över från Frankrike för fjorton dagar sedan, hon och den herrn, som de kalla mossoo Déroulède. De ha båda två sett »Den Röda Nejlikan» och talat med honom. Han förde dem över från Frankrike. Men varför säga de det då inte?
— Säga vad? anmärkte Johnny Cullen.
— Vem den hemlighetsfulla »Röda Nejlikan» är.
— Kanske han inte alls är, sade gubben Clutterbuck, som var skrivare hos kyrkorådet i Evangelisten Johannes’ kyrka. Ja, tillade han menande, ty han var förtjust i sina egna uttalanden och upprepade dem vanligen, innan han var riktigt färdig med dem, så förhåller det sig, det kunna ni vara säkra på. Kanske han inte alls är.
— Vad menar ni, master Clutterbuck? frågade Ursula Quekett, ty hon visste att den gamle tyckte om att förklara sina visa uttalanden, och eftersom hon ville gifta sig med hans son, uppmuntrade hon honom, så ofta hon kunde. Vad menar ni? Kanske han inte alls är vad?
— Han är inte — helt enkelt, förklarade Clutterbuck högtidligt men obestämt.
Men när han märkte att han fångat uppmärksamheten hos den lilla skaran omkring honom, nedlät han sig till att uttrycka sig något klarare.
— Jag menar att vi kanske inte skola fråga: »Vem är den hemlighetsfulla 'Röda Nejlikan'?» utan »Vem var den stackars olycklige mannen?»
— Då tror ni — — började Polly, som kände sig så underligt nedslagen vid denna högtidliga förklaring.
— Jag vet med säkerhet, sade mr Clutterbuck allvarligt, att den man, som kallas »Den Röda Nejlikan», inte längre finns till; att han blev gripen av fransoserna redan så tidigt som i höstas och, för att tala med skalderna, aldrig har avhörts sedan dess.
Mr Clutterbuck citerade gärna ur vissa författares verk, vilkas namn han aldrig nämnde utan som gingo under det poetiska allmänbegreppet »skalderna». Varje gång han begagnade sig av fraser av dessa stora och
