Hon hade talat med alltjämt stegrad värme och iver. Marguerite stirrade framför sig. Hon såg varken den talande eller hennes omgivning, såg endast de stackars människovrak, som hetsats till blodtörst, när deras svultna kroppar bort ropa efter hälsosam föda. Försjunken i dessa tankar hade Marguerite fullständigt glömt sin tidigare motvilja, och nu undgick henne allt det overkliga, teatraliska, oäkta i den före detta skådespelerskans oratoriska deklamationer.
Själv absolut sann och ärlig, trots de många svek och bedrägerier hon bevittnat i sitt liv, sökte hon aldrig efter falskhet eller oäkta tonfall hos andra. Till och med nu såg hon endast för sig en kvinna, som med orätt förföljts, som lidit och förlåtit dem som vållat henne lidande. Hon förebrådde sig bittert sin första misstro mot denna ädla, osjälviska kvinna, som med glädje färdades omkring i ett främmande land och bjöd ut sin talang mot några småmynt, för att några av dem som voro upphovsmän till hennes bekymmer skulle få bröd att äta och en bädd att sova i.
— Mademoiselle, sade hon varmt, ni kommer verkligen mig, som också är av fransk härkomst, att blygas inför de många uppoffringar ni så ädelt gör för dem som borde ha första rätten till mitt eget medlidande. Tro mig, om jag inte har gjort så mycket som plikten kräver för mina svältande landsmän, så har det inte berott på bristande vilja. Men säg mig nu, tillade hon ivrigt, kan jag hjälpa er på något sätt? Oavsett frågan om pengar — ty i det fallet ber jag er förfoga över mig. Säg mig, hur jag kan vara er till någon verklig nytta.
— Ni är mycket vänlig, lady Blakeney … svarade den andra tveksamt.
— Nå, vad är det? Jag ser, att ni har något på hjärtat.
— Det är litet svårt att komma fram med — men folk påstår, att jag har en vacker röst — jag kan några små franska visor; det är något nytt för England, tänker jag. Om jag kunde få sjunga dem i sa-
