46
bemäktigade sig hela hennes själ vid åsynen av Chauvelin.
Där stod han framför henne, klädd i sin vanliga svarta dräkt, med en blick nästan av ödmjukhet i de vassa, gråa ögon, som för ett år sedan på klipporna vid Calais med sådant oförsonligt hat skådat ned på henne.
Besynnerligt att hon i detta ögonblick skulle känna en sådan instinktiv fruktan! Vilken orsak hade hon väl att kasta annat än en medlidsam blick på denne man, som en gång så grymt sökt förorätta henne och som så fullständigt misslyckats?
Med en djup och vördnadsfull bugning nalkades Chauvelin henne. Han såg nästan ut som en i onåd fallen hovman, som tigger om bönhörelse hos sin drottning.
Då han närmade sig, drog hon sig instinktivt tillbaka.
— Kanske ni helst inte vill tala med mig, lady Blakeney? sade han ödmjukt.
Hon kunde knappt tro sina öron eller lita på sina ögon. Det föreföll otroligt, att en människa kunde förändra sig så på endast några månader. Han såg till och med mindre ut än förra året — mera hopfallen. Och hans hår, som var opudrat, hade märkbart grånat.
— Skall jag avlägsna mig? återtog han efter en kort tystnad, då han såg, att Marguerite ej gjorde min av att besvara hans hälsning.
— Det är kanske bäst, svarade hon kallt. Ni och jag, monsieur Chauvelin, ha så litet att säga varandra.
— Ja, mycket litet, medgav han stilla. Den segerrika och lyckliga har alltid så litet att säga den förödmjukade och besegrade. Men jag hade hoppats, att lady Blakeney mitt i sina triumfer likväl hade en tanke över av medlidande och förlåtelse.
— Jag visste ej, att ni hade behov av någondera från min sida, monsieur.
— Medlidande kanske inte, men förlåtelse däremot.
— Ni har den, om ni så önskar.
