— Eftersom jag misslyckades, kan ni väl försöka glömma?
— Det övergår min förmåga. Men var övertygad om, att jag ej längre tänker på den gränslösa skada, ni sökte tillfoga mig.
— Men jag misslyckades ju, upprepade han, och jag avsåg intet ont mot er.
— Mot dem som stå mig nära, monsieur Chauvelin.
— Jag måste ju tjäna mitt land, så gott jag kunde. Det var ej min avsikt att skada er bror. Han är oskadd i England nu. Och »Den Röda Nejlikan» var ju inte av någon betydelse för er.
Hon försökte läsa i hans ansikte och i dessa outgrundliga ögon upptäcka någon dold mening bakom orden. Instinkten sade henne, att denne man aldrig kunde bli annat än en fiende — för alltid och under alla förhållanden. Men han föreföll nu så nedbruten, så ödmjuk, att en känsla av ringaktning vid åsynen av hans ynkliga företeelse och vid tanken på det nederlag han lidit förjagade det sista spåret av fruktan i hennes hjärta.
— Jag lyckades icke ens skada den där hemlighetsfulla uppenbarelsen, fortfor Chauvelin på samma självförödmjukande sätt. Sir Percy Blakeney korsade, som ni minns, mina planer — alldeles oavsiktligt naturligtvis. Ja, jag misslyckades, då ni däremot vann seger. Lyckan har övergivit mig. Vår regering erbjöd mig en anspråkslös post utom Frankrike. Jag bevakar nu de franska undersåtars intressen, vilka ha slagit sig ned i England. Min makts dagar äro förbi. Mitt nederlag är fullkomligt. Jag beklagar mig ej, ty det var i en sammandrabbning mellan två intelligenser, som jag kom till korta — men i alla fall — jag misslyckades! — jag misslyckades! — och nu är jag så gott som en flykting och fullkomligt i onåd. Så lyder min historia, lady Blakeney, fortsatte han, i det han tog ett steg närmare henne, och ni kan förstå, att det skulle vara mig en lisa, om ni ännu en gång ville räcka mig er
