48
hand och låta mig känna, att ehuru ni ogärna återser mitt anlete, ert kvinnliga hjärta dock manar er till förlåtelse och kanhända medlidande.
Marguerite tvekade. Han räckte fram sin hand. Och hennes varma, impulsiva natur manade henne att visa sig vänlig. Men hennes instinkt ville ej låta nedtysta sig — en underlig instinkt, som hon dock ej ville lyssna till. Vad hade hon väl att frukta av denna eländiga krypande lilla mask, som icke ens ägde de besegrades tysta stolthet! Vad kunde väl han tillfoga henne eller hennes kära för skada? Hennes bror var i England! Hennes man!! Bah, icke ens hela världens fiendskap kunde komma henne att frukta för honom!
Nej, den instinkt, som kom henne att draga sig undan från Chauvelin som om han varit en giftig huggorm, var ingalunda fruktan. Det var hat! Hon hatade den mannen — hatade honom för allt vad hon fått lida genom honom — för de faror, som genom honom hotat hennes make, vilken blivit henne så outsägligt kär, för de förödmjukelsers och självförebråelsers skull, som hon själv fått utstå!
Ja, det var hat — och hat var en av de känslor, hon mest föraktade.
Hat? Kan man hata en klibbig, oskadlig groda eller en stingande fluga? Det var ju rent av löjligt, föraktligt, ynkligt att tänka på hat i förening med denne det revolutionära Frankrikes fallne ledare.
Han räckte fortfarande fram sin hand mot henne. Om hon blott lade sina yttersta fingerspetsar i den, så skulle hon därmed tillförsäkra honom den barmhärtighet och förlåtelse han tiggde henne om.
Kvinnan Désirée Candeille väckte emellertid de sista slumrande resterna av hennes vrede till liv. Falsk, teatralisk, uppstyltad — såsom Marguerite ursprungligen bedömt henne — tycktes hon ha varit i komplott med Chauvelin för att åvägabringa detta ovälkomna möte.
