Plötsligt blev det henne fullkomligt klart, att hela scenen blivit på förhand arrangerad och planlagd — tältet med sitt granna plakat, demoiselle Candeilles bön om hennes beskydd, hennes egen inbjudan till den unga aktrisen, Chauvelins oförmodade uppträdande — allt, allt hade blivit uttänkt och arrangerat, icke här, icke i England, utan därborta i Paris, vid någon ohygglig sammankomst av blodtörstiga uslingar, som uttänkt en sista fälla för den djärve, äventyrslystne man, som gick under namnet »Den Röda Nejlikan».
Även hon var i denna stund endast en marionett, som utförde den roll, som av andra skrivits för henne. Och hon hade spelat just så, som de hade förutsett, hade uttalat just de ord, som de hade avsett för henne; och när hon såg på Percy, verkade han fullständigt omedveten om alltsammans, omedveten om denna fälla, om vars tillvaro alla de närvarande utom han voro medvetna. Hon ville bekämpa denna spöklika känsla av besatthet, av att vara en mekanisk leksak, som dragits upp för att utföra vissa rörelser, men det förmådde hon icke; hennes vilja var som lamslagen, tungan vägrade rentav göra tjänst.
Liksom i en dröm hörde hon hans kunglig höghet fråga, vad den unga aktrisen hette, som tiggde om allmosor för Paris’ fattiga.
Även detta var arrangerat på förhand. Även hans kunglig höghet var för tillfället en marionett, som tvangs att dansa, tala och handla såsom Chauvelin och hans kolleger borta i Frankrike beslutat att han skulle göra.
Fullkomligt mekaniskt presenterade Marguerite demoiselle Candeille för prinsen.
— Med ers höghets tillåtelse, sade hon, kommer mademoiselle Candeille att föredraga några av sina vackra gamla franska visor på min assemblé i morgon.
— Ja, gör det för all del, inföll prinsen. Jag kunde några som barn. Förtrollande och poetiska — jag vet — jag vet. Vi skola bli förtjusta att höra mademoiselle sjunga. Inte sant, Blakeney? tillade han godlynt,
