Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

56

Ja, demoiselle Candeille tyckte att det skulle vara ytterst intressant att resa till London och visa en nation av krämare hur behagligt man kan roa sig på teatern.

Det var lätt att få utresetillstånd från Paris. Den sköna damen hade i själva verket aldrig funnit det svårt att få något, som hon riktigt önskade.

Och hon hade många vänner på högre ort. Marat levde ännu och var en stor teatervän. Tallien hörde till hennes personliga beundrare, och deputerade Dupont gjorde allt vad hon bad honom om.

Hon ville uppträda i London, på en teater vid namn Drury Lane. Hon ville spela Molière på franska i England och hade redan talat med flera av sina kolleger, som voro beredda att komma efter. De skulle giva representationer till förmån för den hungrande befolkningen i Frankrike.

Det fanns åtskilliga socialistiska klubbar i London, fullkomligt jakobinska och revolutionära till sina avsikter, och de skulle nog giva henne sitt understöd.

Hon skulle på så sätt tjäna sitt land och sina landsmän och på samma gång få se litet av världen och roa sig. Hon var utledsen på Paris.

Och hon tänkte även på Marguerite S:t Just, som en gång varit anställd vid Maison Molière och nu fångat en ofantligt rik engelsk »milor». Demoiselle Candeille hade aldrig tillhört Maison Molière; hon hade varit den ledande stjärnan vid en av de mindre — men mycket besökta — teatrarna i Paris, men hon kände sig fullt i stånd och beredd att fånga någon annan ogift »milor», som skulle överhopa henne med engelska pengar och i förbigående också skänka henne ett engelskt namn.

Sålunda bar det i väg till London.

Experimentet hade emellertid ej utfallit alltigenom lyckligt. Till att börja med erhöllo hon och hennes sällskap visserligen engagemang vid ett par av de smärre teatrarna för att spela några av de franska klassiska komedierna på originalspråket.