Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/67

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
63

henne maktlös gentemot de faror, vilka hon säkert kände nu hotade honom.

Strax innan hennes gäster börjat anlända, hade hon några minuter varit ensam med honom. Strålande skön, i en skimrande, silverbroderad vit dräkt, med briljanter i sitt gyllene hår och kring sin vackra hals, hade hon kommit in i det rum, där han satt.

Stunder som dessa, då hon var ensam med honom, voro hennes livs glädje. Då och endast då fick hon se honom, sådan han i verkligheten var, med denna längtande ömhet i sina djupt liggande ögon, denna hastiga, lidelsefulla glimt som bröt fram under de tunga ögonlocken. För några minuter var då den djärve äventyrsälskande våghalsen inom honom fjättrad och fullständigt undandriven av älskarens allt betvingande känslor.

Då kunde han taga henne i sina armar och trycka henne intill sig med en oklar, glödande önskan att kunna slita bort alla andra tankar, känslor och passioner utom dem, som gjorde honom till en slav under hennes skönhet och tjusningsförmåga.

— Percy! viskade hon nu till honom, i det hon gjorde sig lös ur hans omfamning och såg upp på honom. Under denna korta, lycksaliga stund kände hon, att han tillhörde henne — henne ensam. Percy, du får ej företaga dig något oöverlagt, ej begå någon galenskap i afton! Den där mannen hade förut planlagt allt, som hände i går. Han hatar dig och …

I nästa ögonblick hade hans ansiktsuttryck och hållning förändrats. De tunga ögonlocken sänktes över ögonen, den bestämda munnen slappnade, och ett egendomligt, halvt blygt, halvt själlöst leende spelade kring de fasta läpparna.

— Visst gör han det, min vän, sade han i sin vanliga tillgjorda, släpiga ton, visst gör han det, men det är så förbaskat lustigt. Han vet faktiskt inte vad eller hur mycket han vet eller vad jag vet … I själva verket … hm … vet ingen av oss någonting … just för närvarande …