64
Han skrattade lätt och likgiltigt. Så rättade han omsorgsfullt på sin spetskravatt.
— Percy! sade hon förebrående.
— Ja, min vän.
— Sist, då du förde Déroulède och Juliette Marny till England — utstod jag en förskräcklig ängslan — och —
Han suckade, en hastig, kort, sorgsen suck, och sade mycket ömt:
— Jag vet det, min vän, och däri ligger just svårigheten. Jag vet att det plågar dig, och därför måste jag vara så förbaskat kvick i vändningarna, så att du ej skall behöva hållas i ovisshet alltför länge. Och så kan jag ju inte nu taga bort Ffoulkes från hans unga hustru — och Tony och de övriga äro så infamt långsamma.
— Percy! sade hon återigen med ömt tonfall.
— Jag vet, jag vet, sade han med en min av självförebråelse. Men jag är inte värd din oro. Himlen vet vilken grobian jag var, som i åratal försummade dig och var likgiltig för din ädla hängivenhet, vilken jag tyvärr fortfarande gör så föga för att förtjäna.
Hon ville ha sagt något mer men blev förhindrad genom Juliette Marnys inträdande i rummet.
— En del av edra gäster ha anlänt, lady Blakeney, sade den unga flickan, liksom för att urskulda sig för att hon kom och störde dem. Jag trodde ni önskade få veta det.
Juliette såg mycket ung och barnslig ut i en enkel, vit klänning och utan ett enda smycke på armar och hals. Marguerite betraktade henne med uppriktigt gillande.
— Ni är förtjusande i kväll, mademoiselle — inte sant, Percy?
— Tack vare er frikostighet, sade Juliette med ett litet sorgset småleende. Då jag klädde mig i kväll, tänkte jag på, vilken glädje det skulle ha varit att få pryda mig med min älskade mors juveler, som hon brukade vara så stolt över.
