68
stort antal stolar placerats. Där hade nu redan många av gästerna samlats. Det var tydligt att en kammarmusikkonsert förestod — utsökt och förtjusande som all underhållning lady Blakeney brukade bjuda på.
Marguerite själv, som för ett ögonblick befriats från skyldigheterna mot sina kungliga gäster, gick, åtföljd av Juliette, genom de smärre rummen för att söka reda på mademoiselle Candeille och bedja henne börja den improviserade konserten.
Désirée Candeille hade hela kvällen visat sig mycket tillbakadragen och endast samtalat med några få herrar, som värdinnan presenterade för henne vid hennes ankomst. Monsieur Chauvelin följde henne överallt, förstulet iakttagande varje hennes rörelse.
När dansen började, drog hon sig tillbaka till en mindre boudoar, där hon slog sig ned i from avvaktan på att lady Blakeney skulle taga hennes tjänst i anspråk.
Då Marguerite och Juliette Marny trädde in i det lilla rummet, steg hon upp och gick dem några steg till mötes.
— Jag är färdig, madame, att börja, när helst ni önskar, sade hon älskvärt. Jag har tänkt ut ett kort program — skall jag börja med de glada eller de sentimentala visorna?
Men innan Marguerite hann svara, kände hon sin arm häftigt tryckas av en nervös och darrande hand.
— Vem — — vem är den där människan? viskade Juliette i hennes öra.
Den unga flickan såg helt blek och upprörd ut, och hennes stora ögon voro med omisskännlig vrede fästade på den franska aktrisen. Bestört och ur stånd att förklara Juliettes uppförande, försökte Marguerite att helt ledigt svara, som om hon formligen presenterade den främmande.
— Detta är mademoiselle Candeille, kära Juliette — från Théâtre des Variétés i Paris — mademoiselle Désirée Candeille, som skall sjunga några små förtjusande franska sånger för oss i afton.
