72
bort från Candeille, fick se Chauvelin stå mitt i den dörr, som hon hoppats kunna avlägsna sig igenom. En enda blick på hans ansikte var nog för att ge hennes farhågor verklighetens hela kraft och liv. I hans små ljusa ögon syntes ett uttryck av tillfredsställelse och triumf och även av ett belåtet gillande av den franska aktrisens förolämpande sätt. Han såg ut som en teaterdirektör, som är helt förnöjd med den effekt hans egna väl arrangerade scener göra.
Vad han hoppades vinna genom detta — onekligen ganska simpla — gräl mellan två kvinnor kunde Marguerite naturligtvis inte gissa. Att han i sitt sinne välvde någon plan, som avsåg hennes och hennes mans skada, betvivlade hon icke ett enda ögonblick. I denna stund skulle hon velat giva sitt liv för att förmå Candeille och Juliette att avsluta denna ordväxling utan ytterligare utmaningar från någondera sidan.
Men även om Juliette kanske skulle varit villig att giva vika för lady Blakeneys övertalningar, önskade inte Désirée Candeille, under Chauvelins övervakning och eldad av sin egen önskan att ytterligare förödmjuka den övermodiga aristokraten, att den lilla scenen skulle få ett så tamt slut riktigt ännu.
— Er gamle svartrock blev tvingad att släppa ifrån sig sitt byte, min lilla vän, sade mademoiselle Candeille med en föraktfull ryckning på sina blottade axlar. Paris och Frankrike ha svultit i åratal. Och nu har en faderlig regering tagit allt, vad den kunde komma över, för att därmed belöna dem, som ha tjänat den väl, under det att det, som skulle kunnat förskaffa bröd åt de fattiga, girigt hade gömts undan av skamlösa landsförrädare.
Juliette vred sig under de förolämpande orden.
— O! stönade hon och gömde sitt blossande ansikte i sina händer.
För sent insåg hon nu att hon rört vid en gödselhög, ur vilken närgångna insekter flögo upp och surrade kring hennes öron.
