Hur därmed än må förhålla sig, råder intet tvivel om att en våg av elektrisk spänning gick genom den lilla församlingen.
Den förnämste aktören i detta lilla drama, den oförliknelige eleganten sir Percy Blakeney själv, tycktes vara fullständigt upptagen av att gnida bort en puderfläck från det breda, svarta sidenband, vid vilket hans guldbågade lornjett var fästad.
— Mina herrar! sade hans kunglig höghet plötsligt, vi glömma damerna. Lord Hastings, tillade han och vände sig till en av de herrar, som stodo nära honom, Jag ber er gottgöra denna oförlåtliga försummelse. Männens ordbyten äro inte lämpade för damers ömtåliga öron.
Sir Percy såg upp från sin intressanta sysselsättning. Hans blick mötte hans makas; hon stod där som en marmorstaty, knappast medveten om vad som försiggick omkring henne. Men han, som förstod varje känsla hos denna intensiva och lidelsefulla natur, insåg att bakom detta förstenade lugn låg en vild, nära nog obetvinglig impuls: att till alla dessa marionetter ropa ut sanningen, den förfärliga, ovedersägliga sanningen, att säga dem vad denna utmaning i själva verket innebar: en fälla, i vilken en man, förtärd av hat och hämndlystnad, hoppades locka en tapper, oförfärad motståndare för att föra honom i döden.
Sir Percy Blakeney förstod tillfullo att hans käraste hemlighet under bråkdelen av en sekund hängde på hans makas läppar. En enda rörelse av ödets vågskål, ett enda andedrag från ett osett, hemlighetsfullt väsen, och Marguerite var färdig att ropa:
— Låt inte detta fasansfulla ske! »Den Röda Nejlikan», som vi alla beundra för hans tapperhet och älska för hans dristighet, han står nu här framför er, ansikte mot ansikte med sin dödsfiende, som är här för att locka honom med sig till undergång och död.
Men under denna sekund höll Percy Blakeney sin makas blick fången med sina egna ögons magnetism. Allt vad som fanns inom honom av kärlek, av förtro-
