vilka galna planer, som nu välvdes i den äventyrslystne Blakeneys hjärna, och nästan mot sin vilja kände spänning inför detta ödesdigra hasardspel, vars följder verkade så oklara, så laddade med okända faror.
Bredvid honom stodo sir Andrew Ffoulkes, lord Anthony Dewhurst, lord Grenville och ett tiotal andra herrar, som i detta egendomliga tärningsspel icke ens försökte finna någon annan dold mening, än att det var ett av Blakeneys vanliga, tokroliga upptåg.
Och i mitten av denna tätt sammanträngda lilla skara stod sir Percy Blakeney själv, i sin ståtliga dräkt av skimrande vit atlas. Med ena knäet stött på en stol lutade han sig med ledigt behag fram över det lilla förgyllda bordet, och i handen höll han tärningsasken.
Vid hans sida stod ex-ambassadör Chauvelin med händerna på ryggen och bevakade sin lysande motståndares varje rörelse, liksom då en hök i mörk fjäderskrud svävar nära en paradisfågel.
— Plats först, monsieur? föreslog sir Percy
— Som ni vill, sir, svarade Chauvelin.
Han tog en tärningsask, som en av herrarna räckte honom, och de båda motståndarna gjorde första kastet.
— Det blev mitt, monsieur, sade Blakeney i vårdslös ton. Det har fallit på min lott att bestämma platsen för denna historiska sammandrabbning mellan Frankrikes trägnaste man och den lättjefullaste sprätthök, som någonsin har vanhedrat dessa tre konungariken. Nå, för att nu resonera om saken, vilken plats skulle ni föreslå?
— Åh, vilken särskild plats det blir spelar ingen roll, svarade Chauvelin kallt. Hela Frankrike står till ert förfogande.
— Ja, jag tänkte nog det, men jag var inte riktigt säker på en så obegränsad gästfrihet, genmälde Blakeney orubbligt lugnt.
— Vad säger ni om någon av skogarna i närheten av Paris, sir?
— För långt från kusten, sir. Jag kanske blir sjösjuk, när jag reser över Kanalen, och vill då ha saken
