ringas, så att det inte fanns någon möjlighet för den oförvägna »Nejlikan» att undkomma.
Hans funderingar blevo hastigt avbrutna av Blakeneys muntra stämma.
— För tusan, monsieur Chauvelin, sade han, jag fruktar verkligen att lyckan har övergivit er. Turen har ännu en gång vänt sig åt min sida.
— Det tillkommer alltså er, sir Percy, svarade mannen, att bestämma de villkor, under vilka vi skola strida.
— Ja, återtog sir Percy i lätt ton, men jag vill på min ära inte plåga er med många formaliteter. Vi slåss, klädda i våra rockar, om det är kallt, och i skjortärmarna, om det är hett … Och inte ämnar jag fordra vare sig gröna strumpsockor eller röda prydnader i knapphålet. Jag vill till och med försöka att under två minuters tid vara allvarsam och ägna all min uppmärksamhet — hela mitt begränsade förstånd — åt att tänka ut något angenämt villkor vid denna duell, något, som ni kan finna antagligt. Jag kommer just nu att tänka på valet av vapen — värjor, sade ni ju … Sir, jag skall inskränka mitt val av villkor till endast de vapen, med vilka vi skola strida … Ffoulkes, får jag be dig, tillade han, vänd till sin vän, det ligger ett par värjor på mitt skrivbord …
Vi skola inte låta någon tjänare hämta dem, eller hur, monsieur? fortsatte han glatt, sedan sir Andrew Ffoulkes på ett tecken från honom skyndsamt lämnat rummet. Vad tjänar det till att framkalla skvaller om vår angenäma meningsskiljaktighet? Ni kommer att tycka om vapnen, sir, och ni får välja mellan dem … Jag är säker på att ni är en skicklig fäktare … och ni får avgöra om ett par skråmor eller ett allvarligare sår behövs för att hämna mademoiselle Candeilles kränkta fåfänga.
Under hans glada prat rådde dödstystnad bland alla de närvarande. Prinsen iakttog honom med genomträngande blick och undrade tydligen vilka baktankar den skenbart ansvarslöse äventyraren hyste. Utan tvi-
