Men vid dessa sista ord ryckte Chauvelin till och lade därpå hastigt ned värjan på bordet.
Han kastade en snabb, misstänksam blick på Blakeney, som stod lutad mot stolen med ena knäet stött mot den stoppade sitsen och vårdslöst lekte med den andra klingan, exakt maken till den som ex-ambassadören så plötsligt lagt ifrån sig.
— Nå, monsieur, sade sir Percy efter en kort paus, i det han med ett snabbt ögonkast av matt ironi mötte sin motståndares forskande blick. Är ni nöjd med vapnen? Vilketdera av dem skall bli ert och vilket mitt?
— Sannerligen, sir Percy … mumlade Chauvelin, alltjämt tvekande.
— Ja, ja, monsieur, det är nog svårt att välja mellan dessa fulländade tvillingar. Den ena är lika förträfflig som den andra, de äro lika långa — och ha samma styrka och samma lynne. Dock ber jag er välja den ena av dem! Ni kan ta den med er hem i kväll och öva er på en höstack eller en vävbom … Värjan står till er disposition, tills ni har använt den på min ovärdiga person … tills ni om fyra dagar har tagit den med er ut på södra fästningsvallarna i Boulogne, när domkyrkoklockorna ringa Angelus; då skall ni få korsa den med dess trolösa tvilling … Varsågod, monsieur — de äro lika långa — lika kraftiga och väl härdade … fullständigt lika … Och ändå ber jag er välja.
Han tog en värja i vardera handen, balanserade dem försiktigt på yttersta spetsen av de stålbeslagna skidorna och sträckte dem mot fransmannen. Chauvelins blick var fäst vid honom, och han blickade ned på den lilla mörkklädda gestalten framför sig.
Terroristen verkade osäker. Ehuru han var en av de män, som genom sin intellektuella kraft, styrkan i sin entusiasm, kraften i sin grymhet hade byggt upp ett nytt, anarkistiskt Frankrike, störtat en tron och mördat en konung, tvekade han nu, ansikte mot ansikte med denne tillgjorde snobb, denne lättjefulle och godmodige äventyrare — sökte förgäves läsa vad som på-
