la idéer? Vill ni ha den här värjan eller den där, monsieur? Nej, jag måste verkligen insistera — vi trötta ut våra vänner, om vi tveka för länge … Nå, ni väljer alltså den här, fortfor han, då Chauvelin slutligen tog en av värjorna i sin hand. Och nu skola vi ha oss en bål punsch, mina herrar. Det var förbaskat kvickt, det ni nyss sade, monsieur … Jag måste verkligen yrka på att ni tömmer en bål punsch med oss … Sådan kvickhet som er, monsieur, behöver säkert fuktas ibland … Jag ber er säga om samma rolighet en gång till …
Så vände han sig slutligen till prinsen och till sina vänner och tillade:
— Och när vi ha tömt bålen, mina herrar, skola vi då uppsöka damerna igen?
XII.
DEN ALLT BEHÄRSKANDE LIDELSEN.
Över det gamla ståtliga herresätet hade nu tystnad sänkt sig. Gästerna hade avlägsnat sig, den ena efter den andra, och deras avfärd hade efterträtts av den fridfulla känsla av fullkomligt lugn och ensamhet, som plägar följa, sedan en stor, sorlande, nöjessökande skara dragit bort.
Det hade allmänt ansetts, att det varit en ovanligt lysande och lyckad fest. Visserligen hade icke den mycket omtalade franska aktrisen sjungit sina utlovade sånger, men i dansens virvlande berusning under inflytande av stråkorkesterns eggande toner, av den utsökta supén och de fina vinerna var det just ingen, som fäste någon uppmärksamhet vid denna förändring i nöjesprogrammet.
Alla kommo dessutom överens om, att lady Blakeney aldrig varit mera strålande vacker än denna kväll. Hon
