tycktes fullständigt ha dött — hade tydligen givit rum för er större, mer överväldigande kärlek, kärleken till hans unga maka.
Suzanne var orolig för sin makes säkerhet. Hon hade tillräckligt inflytande över honom för att hålla honom kvar hemma, medan andra medlemmar av »Den Röda Nejlikans» tappra lilla liga följde sin ledare med vild iver på något djärvt äventyr.
Även Marguerite hade till en början lett med vänligt överseende, när Suzanne Ffoulkes med sina stora ögon fyllda av tårar begagnat sig av allehanda små knep för att hålla sir Andrew bunden vid sina egna bedårande förklädesband. Men på senare tiden hade egendomligt nog i det lätta förakt hon hyste för den svagare mannen blandats en halvt medveten känsla av avund.
Hur annorlunda var det inte mellan henne och hennes make!
Percy älskade henne uppriktigt och med ett djup av lidelse, som stod i direkt förhållande till hans egen egendomliga dubbelpersonlighet; det skulle nästan varit ett helgerån att betvivla innerligheten av hans kärlek. Men icke desto mindre hade hon alltid en förnimmelse av att han höll sig själv och sina känslor i schack, som om hans kärlek, som om hon, Marguerite, hans maka, endast spelade en underordnad roll i hans liv; som om hennes ångest, hennes sorg, när han lämnade henne, hennes farhågor för hans säkerhet blott voro små episoder i den stora livsbok, som han planlagt och diktat för sin egen del.
Efteråt avskydde hon sig själv för dessa tankar: de verkade som tvivel på honom. Hade någonsin en man älskat en kvinna som Percy älskade henne? frågade hon sig själv. Han var svår att förstå, och kanske — åh, det var ett fruktansvärt »kanske» — kanske dolde sig någonstädes i hans sinne en svag misstro mot henne. Hon hade förrått honom en gång — visserligen sig själv ovetande! Fruktade han att hon kunde göra det ännu en gång?
