94
I kväll, sedan hennes gäster gått, slog hon upp de stora fönstren, som vette mot den vackra terrassen med dess marmortrappsteg ned till floden.
Allt föreföll nu så fridfullt och stilla. Heliotroperna fyllde den milda nattluften med en berusande vällukt. Nedifrån floden kom det svaga ljudet av vattnets rytmiska skvalpande, och från fjärran hördes en rovfågels dystra skri.
Detta skri kom Marguerite att rysa. Hennes tankar flögo tillbaka till kvällens händelser och till Chauvelin, denna svarta rovfågel, med sina hemliga, dödssyftande planer och sina slugt hopspunna intriger, som alla åsyftade en mans undergång, en mans — hans fiendes, Marguerites älskade makes.
O, vad hon hatade dessa vilda äventyr, som drogo Percy bort från hennes sida! Är icke en kvinna, som älskar — det må vara make eller barn — den mest själviska, den mest grymt känslolösa varelse i världen, när den älskades trygghet och välbefinnande stå 1 direkt konflikt med andra varelsers trygghet och välbefinnande?
Hon skulle med glädje slutit sina ögon för varje grymhet, som begicks i Frankrike; hon skulle inte velat veta vad som försiggick i Paris; hon ville ha sin make vid sin sida. Och likväl, månad efter månad, endast med korta mellanrum, såg hon honom sätta sitt dyrbara liv på spel, det liv, som för henne var själva hennes själ — för andra, för andra, alltid för andra!
Och hon, hon, Marguerite, hans maka ägde icke makt att hålla honom tillbaka! Icke makt att hålla honom tillbaka, när han greps av detta galna begär att draga ut till äventyr och bedrifter, från vilka hon alltid fruktade, att han icke skulle återvända med livet. Och detta även om hon tog till hjälp varje ädel förförelsekonst, varje liten öm list, varav en älskande och vacker maka kan betjäna sig.
Vid sådana tillfällen fylldes hennes stolta hjärta av hat och avund mot allt, som tog honom från henne; och i afton tycktes alla dessa lidelsefulla känslor, vilka
