ty grisen skulle komma in i köket på onsdag morgon, och vi hade skickat efter några kilo gammal ko från stan för att hålla honom sällskap i korven.
Vad jag icke kunde utrannsaka var detta: hur mycket visste Helena av vad som hänt? Jag hade för att pröva henne berättat om hur underbart Evas ord: hon har fått nog, verkat på Georg, men hon hade icke därvid förrått, om hon själv hört dem, eller vad hon sedan uppfattat av vad som tilldragit sig mellan de unga. Kanske hade filten för dörren hindrat henne, kanske hade de varit mycket lågmälta. Men att något förändrats mellan de två, det måste hon ha anat, ty hennes ögonlock blevo alltmer brunbrända för varje morgon. Skulle jag förakta henne, för att hon inte unnade Georg att bli bra genom Eva? Ack, det är väl inte så lätt, man älskar någon och ville göra allt för den, men det behövs inte, vad som skall till är endast en liten handräckning från en annan.
Så kom onsdagen, och den uppenbarade mycket. Jag steg upp så att jag var nere i köket åtta trots kyla och mörker. Jag var riktigt stolt över denna bragd och beredde mig på förvåning och beröm. Det var därför en smärtsam överraskning, då jag fann, att gamla frun, Niklas och Helena voro i fullt arbete och snarare tyckte, jag var sen än tidig. En kökslampa hängde på spiselkroken och skenet föll på Helenas stora,
