96
Gud, var som ett kök i en dröm. Jag lär väl inte ha skurit fläsk mer än en timme, när jag blev budad in att komma och läsa morgonbön. Med vällust skållade jag händerna i kokhett vatten och sade farväl åt mina isterhögar med en iver, som om jag blivit befriad ur en årslång fångenskap. I ungdomen gladdes jag åt slakt, för korvens skull, men då gled man ju lätt över livets obehag.
Jag brukar aldrig höra på de betraktelser Elias läser. Oräkneliga gånger har till exempel denna dagens betraktelse ödmjukt sökt mitt öra redan i min barndom och ungdom och fått gå ohörd förbi. Men i dag öppnades händelsevis mina öron, kanske därför att jag måste, måste komma bort från fläsket, och jag hörde. Människan skulle besinna, läste Elias, att Gud icke tyngde våra prövningar med en fjäders vikt utöver vad som var nödvändigt för vår frälsnings skull. Och varje plåga gömde en välgärning, om vi bara förstode att finna den.
Vackert, tänkte jag, plågor är väl plågor. Jag ska be att få veta, vad för välgärning till exempel ligger i de plågor jag fått utstå redan i dag, fast klockan inte är nio än. Den kan inte bestå i att jag får äta slaktmat, ty det kan jag då sannerligen inte göra, sedan jag sett Niklas och gamla frun arbeta. Med ens föll det mig in, att det var just i detta, som välgärningen var att finna! Ty plågan hade helt enkelt förlängt mitt
