97
liv, vilket ju ur kristlig synpunkt måste vara en välgärning, så syndig som jag är. Ty så mycket kände jag mig själv, att inte ens den engelske läkarens hot om en snar död, ifall jag extravagerade med dieten, hade kunnat hindra mig att äta blodkorv och leverkorv och grynkorv och medvurst och smalekorv, allt detta som var gift för mig.
Men sedan jag nu sett hur slakten sköttes av Niklas och gamla frun, visste jag, att all frestelse Var övervunnen. Och när jag väl var inne på denna tanke, upptäckte jag något, som jag inte fäst mig vid förut, eftersom varje dag var så spännande och medförde så mycket nytt, nämligen att jag blivit frisk på de två månader jag nu varit i Ljungheda prästgård. Och varför, jo se, genom ett lidande hade jag blivit helad. Ty gamla fruns och den snälle Niklas’ matlagning hade pinat mig så, att jag svultit hela tiden. Jag var smal som om man dragit en rynktråd igenom mig, men mitt hjärta började få plats att slå i kroppen, och blytyngden i mina lemmar och pinan i korsryggen hade så gott som försvunnit. Jag skulle komma att leva, och hon jag kallat för häxa hade räddat mitt liv! Kors i alla mina dar! Jag blev så flat över denna plötsliga överraskande förändring i mina utsikter, att jag bara gapade, men inte kom mig för att sjunga med de andra, när de stämde upp Den signade dag. Men det gjorde ingenting, att jag teg, ty Georgs röst var
7. — Wägner, Den namnlösa
