99
klar över, om jag skämtade eller menade allvar. Hon stirrade på mig lika oförstående som då jag frågade, om hon ville ha jordpärn till sin smalekorv.
Under dessa dagar har hon för första gången kunnat vandra omkring en smula. På onsdagen föll ett helt tunt snötäcke, där alla fotspår syntes tydligt. Jag minns hur jag en av dagarna, det var visst på torsdagen, gick genom allén och bortåt kyrkan med Georgs och Evas fotspår framför mig. Jag sneddade över till andra sidan av vägen för att inte träda på dem, medan jag undrade, hur det hängde ihop med att jag blivit frisk, när jag alls inte behövdes till något. Petter Abrahamspojken satt innanför rutan med en stor klut om halsen och knackade för att väcka min uppmärksamhet. Jag gick in och tittade honom i halsen och lovade komma ner och göra ett omslag, men det var väl inte därför jag skulle bli vid liv heller. Dock, bakom dessa tankar på min obehövlighet och trots det vittnesbörd därom jag tyckte mig ha i fotspåren framför mig, kunde jag ibland, men helt svagt, höra en röst, som viskade: mer än du tror och du vill, kommer jag att behöva dig.
Medan veckan gick till ända, skedde den förändring, att vi alla liksom trädde ett steg tillbaka, så att Georg stod ensam i vår mitt. Och det måste ju vara så, ty det öde, som skulle avgöras, var ju ändå hans och hans allena. Våra
