104
icke. Hon ljög att hon hört steg och röster och trodde att någon mådde illa… Hon var utan löständer, hårklädsel och andra tecken till sin värdighet och såg mer grotesk än skräckinjagande ut, där hon stod och huttrade i nattröja och en kort stickad underkjol. Hon måste vara halvdöd av trötthet, men med sin okuvliga vilja höll hon sig ändå uppe, i hopp att komma något ont på spåren. Det var väl hennes sätt att vaka över husets heder och Helenas bästa, så som hon förstod det. Nästa natt kom hon igen, men jag blev inte mer så mörkrädd, hon var ett tandlöst spöke. Eva sov, henne gav jag brom varje kväll.
På lördag afton brast spänningen. Lugn hade fallit över huset efter alla världsliga bestyr. Helena och jag sutto inne i vardagsrummet vid lampan med handarbete, då Georg kom in med posten. Jag tillgrep med förtjusning en tidning för att slippa sy och fördjupade mig i den.
Jag hörde Georg säga till Helena: — Snälla mamma, skulle mamma inte vilja ta en tråd…
Detta var ju en likgiltig fråga, men då jag märkte, att han plötsligt bröt av och ingen fortsättning kom, tittade jag upp från min tidning för att se hur det var fatt.
Ah, detta alltså! Georgs ansikte har förvandlats på det sätt jag nu känner igen. Huden är åter så stram, som den gången jag såg honom i lyktans sken. Han har dragit ihop ögonen till