105
smala strimmor och 1er ett spänt, elakt, hatfullt löje. Han böjer sig framåt som för att lyssna, och hans blick är oavvänt riktad mot dörren till Helenas sovrum, som står på glänt. Helena och jag sitta båda orörliga, hypnotiserade. Ögonblicket upptar åtminstone mig så, att jag icke sätter mig in i vidden av vad som hänt eller tänker på att just detta som sker, var det, som icke skulle fått ske, om någon barmhärtighet funnits i världen.
Georg säger plötsligt: — Hon är i mammas garderob, och reser sig och går mot dörren.
— Då ska jag stänga in henne, svarar Helena ögonblickligen, hon hinner före Georg och vrider om nyckeln till garderobsdörren.
Georg gapskrattar: — Här står hon mitt för näsan, och så låser mamma garderobsdörren. Inte tar hon mammas kläder. Han står en minut med händerna i byxfickorna och uppmanar med ironiskt tilltal damen att våga sig på honom, om hon törs sen sist, då hon fick så mycket prygel. Med ens skriker han till så häftigt att både Helena och jag flyga till: Du Sau Du! Weg damit! Därmed är han över henne och arbetar för att vrida ur hennes hand något, vad? ett vapen? Under detta handgemäng kommer Niklas förskräckt in från köket och Eva från vardagsrummet, något jag borde ha förhindrat, om jag haft minsta eftertanke. Hon har förstås hört oväsendet uppe och trasslat sig ner, lilla kräket, i
