107
nämligen hans dam sjunkit ner för att pusta ut efter sitt nederlag. — Är det inte behagligt, frågar han med hånfull artighet, att få svalka sitt heta, ack så heta blod? Jag vågar faktiskt inte se på Elias, hela tiden står för mig hans strålande ansikte från den morgon, då Georg upplät sin mun och sjöng. Vad skall inte nu hans hjärta känna av förödmjukelse? Han måste ju tro, att sonen är fullt vansinnig, han vet inte, som vi andra, att detta anfall går över om en stund.
Men vad menade Helena? Niklas ser alldeles tillintetgjord än på henne, än på Elias, än på Georg.
Eva snyftar, vattnet droppar från stolsitsen ner på golvet.
Då det inte finns mer i kannan, bjuder Georg ena armen åt sin Sau och andra åt Eva och promenerar fram över golvet med dem, medan han skojar med hur raka damens lockar blivit. Han påstår att floret över ansiktet färgar av sig, så att hon blir rutad i ansiktet, detta roar honom särdeles.
Då hör jag Elias säga: — Min enda son, min enda son!
Helena har förstås redan förut förlorat fattningen, eftersom hon störtade efter Elias, men nu brister det alldeles för henne.
— Din enda son, ja, säger hon tätt upp i hans ansikte, ja men varför är det din enda son?
