Den här sidan har korrekturlästs
112
Mitt hjärta stannade. — Den där ledarn Georg,
sade jag, som du somnade vid, kunde du gärna
ha lyssnat till. När tyskarna ständigt ger efter
för hotelser, hur ska engelsmännen kunna tro
annat, än att de vill driva kohandel med dem
och komma undan så lätt som möjligt?
Georg svarade ingenting strax, stackarn, han hade en sådan möda med att hålla sin kaffekopp stadigt. Men gumman inföll: — Ja, tyskarna har nog sina fel. Då stelnade jag av skräck, ty detta måste ju stärka Georgs misstankar. Jag vågade den allra hastigaste blick på Georg och såg, att han var på gränsen att genomskåda vårt fromma bedrägeri.
