115
Men Elias gled undan för mig, den enda gestalt jag kunde fasthålla var hans sons gestalt. Han stod för mig sådan han var, då han sade mig godnatt på kvällen. Han hade hållit god min, efter vi tycktes vilja så ha det, och gått med på att han sovit i sin stol. Men han lyckades lika litet bedra oss, att han var bedragen, som vi honom.
— Tror du han vet? hade Helena viskat till mig.
— Ja, vad tror du själv?
Man behövde inte ens se på honom, bara finnas bredvid honom för att veta.
Nyss var han så ivrig, han manade på tiden som man manar på en häst, då man skall till tåget och är sent ute. Se nu har jag åter en fjärdingsväg — eller en dag — bakom mig, kanske, kanske det lyckas! Nu ha fyra dar gått, nu fem, fem och en halv! Nu kan jag väl hoppas, nu kan jag vara nästan trygg? Om det ändå för säkerhets skull vore i morgon kväll.
Och nu, nu stod han där som den resande, som sett tåget ila förbi. Nu fick hästen lunka fram hur långsamt den ville, nu brydde det honom icke mer vilken veckodag det var. Detta i hans väsen, som jag kallat för en ton, emedan man något måste säga, det var borta.
Och så låg han därinne och grubblade över vad som hänt i kväll, huru hans andra jag, den stumme kamraten på resan, betett sig. Förr hade han
