117
Jag vet inte hur många minuter jag sovit, då jag vaknade av, att Eva ropade på mig.
Ah, seså, tänkte jag, har jag nu återfått mitt barn, och är nu stunden inne? Hon brukade nämligen ängsligt undvika att störa mig om natten, även då hon var sjuk.
— Förlåt, sade hon, men jag önskar så mycket, att du ville komma in och sitta en stund hos mig. Jag skulle inte be dig, om jag såge nån möjlighet att härda ut med mig själv längre. Orkar du?
Jag steg upp och iklädde mig min gamla vadderade sidennattrock, som vakat ofta med de bedrövade förr. Jag gick fram till Eva, hon låg och huttrade av köld. Då tände jag en brasa. Varför skulle man inte få tända en brasa halv tre på natten? Det var bättre, att Georg hörde brasan än vårt samtal, om han låg vaken.
Så satte jag mig vid sängen och tog hennes hand. Den var kall och fuktig, det märktes att hon åter var inne i skuggorna efter den korta fristen. Det hade mulnat redan i gryningen. Men hon hade icke sjunkit tillbaka i sin gamla apati. Hennes själ tycktes så vaken som aldrig förr. Och jag tänkte: är det gott att den är vaken? Ja, det är väl bra, att den törs.
Under tystnad sågo vi båda in i elden. Hela tiden förnam jag med plågsam tydlighet, hur hon stred med sig själv som elden med de våta vedträna, brottades med blygsel, motvilja, trötthet.
