121
fylldes, och jag var på en stor slätt, där jag var så eländigt synlig. Jag krälade och krälade, sen började man kasta sten på mig. Jag tänkte: ja, kasta ni gärna. Så vaknade jag. Men känn på mig, jag är ännu kall och fuktig, det har inte gått bort.
Jag värmde en handduk och försökte frottera bort ormkänslan.
— Tvätta mig också i ansiktet, bad hon och var så tacksam för det välbefinnande detta skänkte och för uppskovet hon fick med sin bekännelse. Jag var ganska frestad att ge henne brom och skjuta upp hela samtalet, men förhärdade mig och teg. Ack, om jag haft en kopp kaffe ändå.
Vi tego så länge att jag somnade. Det var väl oförlåtligt, men jag hade hållits vaken sex hela nätter förut.
Hon väckte mig med att säga: — Inte vill man väl av eget val vara en orm, som kryper på jorden.
— Så då menar du att du måste, sade jag yrvaken.
Eva: Ja. Därpå: jag får väl ta det från början. Mina föräldrar dog nästan samtidigt, då jag var tio år. Hela min uppväxt var jag i helpensioner i alla möjliga länder. Alla gula flickböcker är lögn. Sen kom en kort tid av ungdom och skoj och förlovning. Sen började jag fara omkring på
