123
och fula, hur löjliga de var, när de stod vid vägen och kastade sneda blickar på mig, när jag red förbi med mina löjtnanter. Rätt hade de, men jag begrep ju ingenting. Jag brukade säga: att de inte dränker sig. Var jag inte ryslig?
Jag: Jo. Men nu förstår du ju bättre.
Eva: Du får förlåta mig, men det gör jag nog inte. Snarare så undrar jag på att vi inte alla dränker oss överlag. Det var nog förstås skamligt av mig att göra narr av dem, som var gamla och fula. Men nog var det väl ändå rätt, att det är förfärligt synd om dem? Hon sade detta med ett sådant omedvetet tonfall av att vädja till en omdömesgill person, att jag brast i skratt.
— Det är alldeles misstag, sade jag. Varje ålder avslöjar sina behag för en, när man kommer in i den. Det är en evig skam av romanförfattarna att ständigt beklaga och förtala den medelålders kvinnan. Men om du skulle fortsätta nu? Vi kan tala om medelåldern en annan gång, säg?
Återigen en tystnad, under vilken hon formligen vred sig av motvilja att tala.
— Så hände då något, sade jag.
— Ja. Det som hände var, att min broder blev underrättad om det där kyssandet. Och då förlovade han mig med den av dem, som var närmast i tur att bli kapten. Och sen fick de andra försvinna, det var klart, men han som blev kvar, han upphörde att vara tennisboll och blev
