124
något helt annat. Samtidigt upptäckte jag att kyssar kan vara så, så olika. Förstår du mig?
— Jag får väl förstå så mycket jag kan ha förstånd till, sade jag trohjärtat. Men hittills har ju historien låtit bra, om man nu undantar de där löjtnanterna, men det var väl oskyldigt.
— Ja, sade hon, men jag undrar om de där löjtnanterna ändå var så obetydligt och oskyldigt. Hade inte de varit förut, då skulle jag förstås ha sagt, att det som sen hände, den olycka som inträffade bar skulden till allting. Men nu undrar jag, om den bara var den yttre anledning, som måste komma i någon form, därför att jag är den jag är. Skulle det verkligen kunnat tänkas att jag, utan den där olyckan, skulle haft samma framtid som mina flickbekanta, som gifte sig och flyttade mellan de olika förläggningsstäderna och avancerade mer eller mindre? och att allt gått bra, om min fästman inte varit så förälskad i mig.
— Jag kan inte se något ont i att han var förälskad i sin fästmö, sade jag.
— Jo, det skall jag strax säga dig. Han förmådde inte finna sig i min svägerskas mycket välbehövliga regler för vår samvaro. Han kunde inte vara med mig utan att ta mig, och han kunde ju rimligtvis inte ta mig, förklarade han. Därför bad han mig resa bort till dess allt var klart för bröllopet. Det var min brors fåniga ide, att han skulle ha sin kaptensutnämning först.
