127
som sänt bort mig eller stämma honom ett möte. Och därmed började jag avsky den här främmande närgångne mannens sällskap. Jag blev rädd för honom. Jag kunde inte komma fort nog hem, och jag ångrade att han kysst min kind. När vi var framme vid annexet, där jag bodde, var jag riktigt glad att bli av med honom och över att jag aldrig skulle se honom mer. Hon tystnade och kramade min hand.
— Jag trodde jag skulle kunna fortsätta, sade hon, men jag tror inte det går.
— Som du vill, sade jag, men kom ihåg att vad du än berättar, så kommer jag inte att skicka bort dig härifrån.
— Men då, fortsatte hon, och jag kände vilka kval det beredde henne att tala, då blev han med ens en grym och främmande, förvandlad man. Jag var ju ett rö i hans hand, kräk som jag alltid varit. Han tog mig och bar mig uppför den smala trappan till mitt ensamma gavelrum. Minns du att jag här skrek en gång, då du rev itu ett stycke tyg till en binda åt Niklas finger? Vet du varför? För jag kan inte … tåla … ljudet, som blir, när kläder … rivs sönder. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag vill inte ljuga, jag vill heller inte tala, och jag kan inte låta bli. Men här kommer just detta stycket, som ingen vet. I alla fall, sen dess har jag varit sjuk. Det knäckte mig. Man kan icke leva och avsky sig själv.
