130
komma. När han kom, sade jag till honom: Så och så har skett, jag blev tagen med våld. Hans första tanke var då, att han skulle döda mannen, jag förstod inte alls hans resonemang. Jag tycker det var så mycket annat, som skulle fallit mig in att göra först, om jag varit han. Emellertid så råkade jag i största förlägenhet, för jag visste inte vad mannen hette, det var inte spel, det var så, jag hade glömt det, ifall jag någonsin uppfattat det. Då ville han, att jag skulle resa tillbaka dit och peka ut honom. — Tror du han är kvar? sade jag. — Hans namn är väl åtminstone kvar, om han haft något. Men jag vågade icke detta. Bara för det ögonblickets skull, då jag upphörde att göra motstånd, inte för att jag var rädd för skandal eller nånderas liv, de kunde gärna ha slagit varandra ihjäl, det hade gjort mig detsamma då. Nu är jag ju glad, att ingenting skedde. Det hade ju allt varit i onödan. Och hade han varit riktigt angelägen, så hade han väl rest ner dit själv. Han kunde ju slagit ihjäl alla vid badorten för säkerhets skull. Men han sade, att han inte trodde mig, och det var väl så. Han sa att jag haft en kärleksaffär vid badorten, han visste nog, hurdan jag varit mot regementet. Så reste han ifrån mig efter att ha varskott min svägerska, att jag behövde tas hand om.
— Din lilla stackare då.
— Varför det? På sätt och vis var detta en lättnad, emedan jag då icke behövde säga allt.
